Jag satt precis och läste ett JÄTTE bra inlägg (av Linn) på Dressyrmupparna (.se) som handlade om just detta!
Det är ett favvo inlägg för mig hoppas det blir det samma för er!
Sprickan inom dressyren
Denna artikel kommer från hippson och skriven av Anna Nordin den är väldigt läsvärd! Jag tycker att det som Philippe Karl talar om är intressant och lärorikt, synd att inte fler tänker som honom då skulle nog världens hästar må bättre.
En sak som han tagit upp i ett annat sammanhang som jag tycker är så viktigt är att hästen aldrig ska få blir stark eller hänga i handen. En välriden häst ska inte behöva ha något stöd den ska vara självbärig och mellan hjälperna utan att ta det stödet av ryttaren. Då krävs en skickligare ryttare när man ska kunna parera hästen rätt och mjuk utan att den blir bakom hand osv.
Jag skulle uppskatta om alla tog sig tid att läsa detta för det finns mycket gott att hämta (:
Christoph Hess var av en annan mening och ansåg att rytmen var det viktigaste, oavsett kontakt och annat. Han sa vidare att kontakten med munnen kommer som ett resultat av god ridning, och att det tar tid för hästen att lära sig att söka och acceptera bettet. Han betonade också att utbildningsskalan bör användas av alla, såväl ryttare och tränare som domare.
Philippe Karl hävdade att utbildningsskalan blivit en religion som inte får ifrågasättas, och att de flesta hästar behöver mycket och högkvalitativ träning för att kunna uppvisa en bra takt och rytm (som kommer först i FEI:s utbildningsskala). Christoph Hess höll med om att många kan rabbla utbildningsskalan, men inte förstår innebörden av den eller kan använda den. Däremot protesterade han kraftigt när det gällde ordningsföljden i utbildningsskalan och sa att den är hundra procent korrekt. Philippe Karl kontrade:
- Rytm kan inte komma först, så vida du inte köper det med hästen. Och naturlig gång är dyrt. Men det är affärer och inte dressyr.
Philippe Karls alternativa utbildningsskala hittar du här!
Samma mål, olika metoderChristoph Hess var också kritisk till att Philippe Karl vill dela upp träningen i mindre, avgränsade delar (som till exempel inlärandet av ”handens språk” och ”skänkelns språk”) och menade att en sådan uppdelning inte är möjlig eftersom allt är en helhet.
Philippe Karl å sin sida kritiserar den moderna dressyren för att lära ut ”kilometerträning”, det vill säga att man rider varv efter varv för att lösa ett problem, och hästen blir eftergiven på grund av trötthet snarare än av lösgjordhet. Då är det bättre att dela upp problemet och snabbt få hästen att förstå hur man vill att den ska reagera.
- Om man lär hästen rätt reaktion på hjälperna slipper man upprepa samma sak varv efter varv. Hur kan man säga att en häst är svår att böja, när samma häst med lätthet tar en morot vid sadelläget när den är fri? Det handlar inte om att hästen är stel i en sida, utan om att den andra sidan inte är avspänd nog att sträckas ut. Hästen är alltså i större behov av avspändhet än av tvång. Det är därmed handen som är problemet, och inte hästens hals. Med en rätt använd hand kan hästen bli avspänd och därmed böjas.
Christoph Hess säger att han och Philippe Karl i grunden vill samma sak, men att man börjar i varsin ände. Hess tycker till exempel att man ska lära hästen ökad trav innan man lär den samling, medan Karl lär ut samling för att ur den få den ökade traven. Christoph Hess lär ut piaff från samlad trav och Philippe Karl från ryggning. Hess menar också att Karl lär ut rörelserna på fel sätt genom, som han uttrycker det, ”trickridning”. Han anser att en passage ska läras ur en samlad trav och inte ur spansk skritt. Philippe Karl menar däremot att det för många hästar är lättare att lära sig det ur spansk skritt, och att man bör anpassa metoden efter hästen, inte tvärtom.
Ta fram det bästa ur varje hästPhilippe Karl upprepade ofta att en ”normal” häst med en bra ryttare kan klara allt som ingår i Grand Prix, plus hoppa och ridas ut i naturen. Det ekipage han valde att visa under mötet är ett exempel på detta. Det är en haflingerkorsning som är 152 centimeter, grovt byggd och har riktigt medioker gång. Efter bara ett års träning i enlighet med Karls skola, av sin ägare som är en medelgod ryttare, visar den nu alla rörelser ur Grand Prix, samt hoppar enkelt 1,30 meter.
Karl uppmanar aldrig någon att byta häst för att den inte räcker till, som så många andra tränare gör.
- Har man råd att ha fyra Ferraris i garaget behöver man inte lära sig att trimma motorn. Har man en Volkswagen måste man det.
Hans kritik om att dressyr ska vara något för alla, att man inte ska behöva en ”dressyrhäst” för att rida dressyr, bemöts av Christoph Hess med att andra människor har andra visioner. De kanske inte nöjer sig med att utföra GP-rörelserna, utan vill vinna. Då krävs de bästa hästarna.
Kontakt mellan handen och hästens munPhilippe Karl betonar vikten av kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun, medan Christoph Hess anser att man bör tona ner den biten och inte ge den för stor betydelse. Enligt honom är både skänkeln och sätet viktigare, handen är den tredje hjälpen. Karl däremot menar att handen är människans intelligentaste del, till skillnad från rumpan och benen, varför man också bör dra nytta av det genom att lära sig att använda handen på ett bra sätt.
- Att inte tala om hur handen ska användas gör att ryttarna använder den på ett felaktigt sätt, inte att de låter bli att använda den, säger han.
Philippe Karl satt upp på en av de hästar som var med på clinicen. Hästen är högt utbildad men väldigt stark i munnen med sin ryttare och går därmed ”på bogarna”. Han började med att lätta på den hårt spända nosgrimman, och efter att han ridit hästen i enlighet med sin ”Ecole de légèreté” upplevde ryttaren en stor förändring. Hästen var inte längre lika framtung utan bar sig själv. Christoph Hess gratulerade och sa att det syntes att både häst och ryttare blivit mer till freds med situationen. Dock hade han själv ridit med ben och säte mot en mjuk hand istället för att använda handen så mycket.
- Bettet är handen, och en bra hand är hela ryttaren, svarade Philippe Karl. All träning som strävar efter att ge handen en underordnad roll kommer att tvinga fram vulgära lösningar som hårt spända nosgrimmor och hjälptyglar istället. En intelligent hand är bättre än alla typer av hjälptyglar. Philippe Karl log sedan och tillade:
- Hur som helst, som du sa så ändrades hästen helt, och det genom hur jag använde min hand. Jag rörde aldrig ben eller säte. Det officiella systemet gillar inte légèreté (Philippe Karls system, reds anm), men det gör hästarna.
Enligt Philippe Karl kan ordningen i skalan inte användas för att utbilda en häst, den fungerar bara på en redan utbildad häst med medfödd talang.
- En utbildningsskala borde naturligtvis inledas med att lära hästen hjälperna, så vi har ett språk att kommunicera med. Jag har tagit fram en alternativ utbildningsskala, som har formen av en cirkel, eftersom alla delar påverkar varandra, förklarar han.
I Philippe Karls utbildningsskala inleds arbetet med att man lär hästen ”lätthet för handen”; hur den ska reagera på bettet, att den ska ”ge sin mun”. Man börjar med olika övningar från marken och går sedan vidare uppsuttet i de olika gångarterna. Därefter lär man hästen ”lätthet för skänkeln”; att den ska gå framåt redan på en lätt skänkel, och omedelbart.
Språket förstKarl gör gärna jämförelsen med klassisk dans.
- Föreställ dig att du är danslärare och får en ny elev, ett barn från ett annat land och som därmed inte kan ditt språk. Då måste du börja med att lära din elev de ord ni behöver för att kunna lära ut dansen. Du kan inte hoppa över detta steg och istället tvinga din elev med hjälp av olika redskap. Oavsett hur stor talang din elev har, kommer det inte att bli bra. Eleven kommer inte att gilla dans och kommer inte att vilja lära sig ditt språk, utan kommer istället att försöka gå sin väg. Börja med att lära hästen de ”ord” (hjälper) ni behöver för att kommunicera, utan ord kan man inte göra en mening. Ytterligare problem uppstår om du, som danslärare, inte heller kan språket ordentligt…
- Tränare borde bli bättre på att ge eleven ”varför” och ”hur” istället för att säga ”starkare” och ”mer”, fortsätter Karl. En tränare ska kunna förklara och visa hur hand och skänkel ska användas. Om det vore så skulle man slippa se avtrubbade hästar och svettiga ryttare – ridning ska ju vara en konst, inte en kamp!
PHILIPPE KARLS UTBILDNINGSSKALA
Genom att lära hästen hjälperna hand och skänkel – språket – och hur den ska reagera på dessa, utvecklar man den första, grundläggande trion balans, avspändhet och schvung.
När du har detta kan du gå vidare till böjning och rytm. Därefter följer vidareutvecklingen av rörligheten, till arbete i skolor och liknande, och slutligen samling och kadens. Varje steg ger feedback till steget innan och utvecklar på så vis även det steget ytterligare. Under hela processen utvecklas rakriktningen.
- Kärnan är hela tiden respekten för hästen, betonar Karl, utan den kommer ingenting att bli rätt.
Med respekt för hästen menar han att aldrig använda tvång, som hårt spända nosgrimmor eller hjälptyglar. Hästen ska heller aldrig tryckas ihop mellan hand och skänkel.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är ett väldigt lärorikt och bra inlägg av Linn tycker jag.
Jag gillar mest Philippe Karls sätt att rida men jag tycker även att Chrisopth Hess hade lite bra att säga också. Så jag kan säga så här om jag skulle blanda en dryck med Citron (Hess) och Lime (Karls) skulle det bli en Lime (Karls) drink med lite Citron (Hess) smak. HiHi xD
Kram Valentina!!
En sak som han tagit upp i ett annat sammanhang som jag tycker är så viktigt är att hästen aldrig ska få blir stark eller hänga i handen. En välriden häst ska inte behöva ha något stöd den ska vara självbärig och mellan hjälperna utan att ta det stödet av ryttaren. Då krävs en skickligare ryttare när man ska kunna parera hästen rätt och mjuk utan att den blir bakom hand osv.
Jag skulle uppskatta om alla tog sig tid att läsa detta för det finns mycket gott att hämta (:
——————————————————————————————
Olika syn på utbildningsskalanUnder mötet fick de båda herrarna presentera sina träningsfilosofier med egna ekipage, men även kommentera både varandras och helt nya ekipage. Philippe Karl påpekade då att han anser att den befintliga utbildningsskalan mer lämpar sig för att döma dressyr än för att utbilda. Att den annars borde inledas med inlärningen av hjälperna och kontakten.Christoph Hess var av en annan mening och ansåg att rytmen var det viktigaste, oavsett kontakt och annat. Han sa vidare att kontakten med munnen kommer som ett resultat av god ridning, och att det tar tid för hästen att lära sig att söka och acceptera bettet. Han betonade också att utbildningsskalan bör användas av alla, såväl ryttare och tränare som domare.
Philippe Karl hävdade att utbildningsskalan blivit en religion som inte får ifrågasättas, och att de flesta hästar behöver mycket och högkvalitativ träning för att kunna uppvisa en bra takt och rytm (som kommer först i FEI:s utbildningsskala). Christoph Hess höll med om att många kan rabbla utbildningsskalan, men inte förstår innebörden av den eller kan använda den. Däremot protesterade han kraftigt när det gällde ordningsföljden i utbildningsskalan och sa att den är hundra procent korrekt. Philippe Karl kontrade:
- Rytm kan inte komma först, så vida du inte köper det med hästen. Och naturlig gång är dyrt. Men det är affärer och inte dressyr.
Philippe Karls alternativa utbildningsskala hittar du här!
Samma mål, olika metoderChristoph Hess var också kritisk till att Philippe Karl vill dela upp träningen i mindre, avgränsade delar (som till exempel inlärandet av ”handens språk” och ”skänkelns språk”) och menade att en sådan uppdelning inte är möjlig eftersom allt är en helhet.
Philippe Karl å sin sida kritiserar den moderna dressyren för att lära ut ”kilometerträning”, det vill säga att man rider varv efter varv för att lösa ett problem, och hästen blir eftergiven på grund av trötthet snarare än av lösgjordhet. Då är det bättre att dela upp problemet och snabbt få hästen att förstå hur man vill att den ska reagera.
- Om man lär hästen rätt reaktion på hjälperna slipper man upprepa samma sak varv efter varv. Hur kan man säga att en häst är svår att böja, när samma häst med lätthet tar en morot vid sadelläget när den är fri? Det handlar inte om att hästen är stel i en sida, utan om att den andra sidan inte är avspänd nog att sträckas ut. Hästen är alltså i större behov av avspändhet än av tvång. Det är därmed handen som är problemet, och inte hästens hals. Med en rätt använd hand kan hästen bli avspänd och därmed böjas.
Christoph Hess säger att han och Philippe Karl i grunden vill samma sak, men att man börjar i varsin ände. Hess tycker till exempel att man ska lära hästen ökad trav innan man lär den samling, medan Karl lär ut samling för att ur den få den ökade traven. Christoph Hess lär ut piaff från samlad trav och Philippe Karl från ryggning. Hess menar också att Karl lär ut rörelserna på fel sätt genom, som han uttrycker det, ”trickridning”. Han anser att en passage ska läras ur en samlad trav och inte ur spansk skritt. Philippe Karl menar däremot att det för många hästar är lättare att lära sig det ur spansk skritt, och att man bör anpassa metoden efter hästen, inte tvärtom.
Ta fram det bästa ur varje hästPhilippe Karl upprepade ofta att en ”normal” häst med en bra ryttare kan klara allt som ingår i Grand Prix, plus hoppa och ridas ut i naturen. Det ekipage han valde att visa under mötet är ett exempel på detta. Det är en haflingerkorsning som är 152 centimeter, grovt byggd och har riktigt medioker gång. Efter bara ett års träning i enlighet med Karls skola, av sin ägare som är en medelgod ryttare, visar den nu alla rörelser ur Grand Prix, samt hoppar enkelt 1,30 meter.
Karl uppmanar aldrig någon att byta häst för att den inte räcker till, som så många andra tränare gör.
- Har man råd att ha fyra Ferraris i garaget behöver man inte lära sig att trimma motorn. Har man en Volkswagen måste man det.
Hans kritik om att dressyr ska vara något för alla, att man inte ska behöva en ”dressyrhäst” för att rida dressyr, bemöts av Christoph Hess med att andra människor har andra visioner. De kanske inte nöjer sig med att utföra GP-rörelserna, utan vill vinna. Då krävs de bästa hästarna.
Kontakt mellan handen och hästens munPhilippe Karl betonar vikten av kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun, medan Christoph Hess anser att man bör tona ner den biten och inte ge den för stor betydelse. Enligt honom är både skänkeln och sätet viktigare, handen är den tredje hjälpen. Karl däremot menar att handen är människans intelligentaste del, till skillnad från rumpan och benen, varför man också bör dra nytta av det genom att lära sig att använda handen på ett bra sätt.
- Att inte tala om hur handen ska användas gör att ryttarna använder den på ett felaktigt sätt, inte att de låter bli att använda den, säger han.
Philippe Karl satt upp på en av de hästar som var med på clinicen. Hästen är högt utbildad men väldigt stark i munnen med sin ryttare och går därmed ”på bogarna”. Han började med att lätta på den hårt spända nosgrimman, och efter att han ridit hästen i enlighet med sin ”Ecole de légèreté” upplevde ryttaren en stor förändring. Hästen var inte längre lika framtung utan bar sig själv. Christoph Hess gratulerade och sa att det syntes att både häst och ryttare blivit mer till freds med situationen. Dock hade han själv ridit med ben och säte mot en mjuk hand istället för att använda handen så mycket.
- Bettet är handen, och en bra hand är hela ryttaren, svarade Philippe Karl. All träning som strävar efter att ge handen en underordnad roll kommer att tvinga fram vulgära lösningar som hårt spända nosgrimmor och hjälptyglar istället. En intelligent hand är bättre än alla typer av hjälptyglar. Philippe Karl log sedan och tillade:
- Hur som helst, som du sa så ändrades hästen helt, och det genom hur jag använde min hand. Jag rörde aldrig ben eller säte. Det officiella systemet gillar inte légèreté (Philippe Karls system, reds anm), men det gör hästarna.
Enligt Philippe Karl kan ordningen i skalan inte användas för att utbilda en häst, den fungerar bara på en redan utbildad häst med medfödd talang.
- En utbildningsskala borde naturligtvis inledas med att lära hästen hjälperna, så vi har ett språk att kommunicera med. Jag har tagit fram en alternativ utbildningsskala, som har formen av en cirkel, eftersom alla delar påverkar varandra, förklarar han.
I Philippe Karls utbildningsskala inleds arbetet med att man lär hästen ”lätthet för handen”; hur den ska reagera på bettet, att den ska ”ge sin mun”. Man börjar med olika övningar från marken och går sedan vidare uppsuttet i de olika gångarterna. Därefter lär man hästen ”lätthet för skänkeln”; att den ska gå framåt redan på en lätt skänkel, och omedelbart.
Språket förstKarl gör gärna jämförelsen med klassisk dans.
- Föreställ dig att du är danslärare och får en ny elev, ett barn från ett annat land och som därmed inte kan ditt språk. Då måste du börja med att lära din elev de ord ni behöver för att kunna lära ut dansen. Du kan inte hoppa över detta steg och istället tvinga din elev med hjälp av olika redskap. Oavsett hur stor talang din elev har, kommer det inte att bli bra. Eleven kommer inte att gilla dans och kommer inte att vilja lära sig ditt språk, utan kommer istället att försöka gå sin väg. Börja med att lära hästen de ”ord” (hjälper) ni behöver för att kommunicera, utan ord kan man inte göra en mening. Ytterligare problem uppstår om du, som danslärare, inte heller kan språket ordentligt…
- Tränare borde bli bättre på att ge eleven ”varför” och ”hur” istället för att säga ”starkare” och ”mer”, fortsätter Karl. En tränare ska kunna förklara och visa hur hand och skänkel ska användas. Om det vore så skulle man slippa se avtrubbade hästar och svettiga ryttare – ridning ska ju vara en konst, inte en kamp!
PHILIPPE KARLS UTBILDNINGSSKALA
Genom att lära hästen hjälperna hand och skänkel – språket – och hur den ska reagera på dessa, utvecklar man den första, grundläggande trion balans, avspändhet och schvung.
När du har detta kan du gå vidare till böjning och rytm. Därefter följer vidareutvecklingen av rörligheten, till arbete i skolor och liknande, och slutligen samling och kadens. Varje steg ger feedback till steget innan och utvecklar på så vis även det steget ytterligare. Under hela processen utvecklas rakriktningen.
- Kärnan är hela tiden respekten för hästen, betonar Karl, utan den kommer ingenting att bli rätt.
Med respekt för hästen menar han att aldrig använda tvång, som hårt spända nosgrimmor eller hjälptyglar. Hästen ska heller aldrig tryckas ihop mellan hand och skänkel.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är ett väldigt lärorikt och bra inlägg av Linn tycker jag.
Jag gillar mest Philippe Karls sätt att rida men jag tycker även att Chrisopth Hess hade lite bra att säga också. Så jag kan säga så här om jag skulle blanda en dryck med Citron (Hess) och Lime (Karls) skulle det bli en Lime (Karls) drink med lite Citron (Hess) smak. HiHi xD
Kram Valentina!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar